Vilken märklig sommar det var som precis passerade. Som en ljummen sommarvind svepte den in och snurrade hela omgivningen ett varv innan den lämnade oss, lite yra och förvirrande men också lugna och lyckliga.
Jag är inte särskilt gammal och just med tanke på det så känns det löjligt att skriva meningar som att ”ju äldre jag blir..” men det passar så fint in här. För ju äldre jag blir, desto viktigare känns det att bevara minnena. Jag vill helst samla alla känslor, lukter, tankar, smaker och skratt i en burk tillsammans med myggbetten, solbrännan (som jag efter 19 år lyckades få!) och den ekonomiska oron. Sommaren 2011 var inte som någon sommar jag upplevt tidigare.
När tidigare somrar haft sitt fokus på konserten i den staden just den speciella dagen så hade den här sommaren fokus på nuet.
Sommaren började redan 1 juni. På riktigt. Det var varmt, folk var glada och det var dags för Lollo & Micke att ta studenten! Det var så speciellt att se sina bästa vänner springa ut sådär alldeles fulla av liv och förväntningar. Att kunna se glädjen glittra i sin bästa väns ögon är så speciellt. Att få krama om Lollo som trots alla motigheter det här året kastat på henne faktiskt log och var sådär härligt glad. Hon hade klarat det! Att sen få krama om Micke som jag kommit så nära under det gångna skolåret var fantastiskt. Vi hade inte bara kommit varandra närmre, vi hade förverkligat en dröm. Tillsammans hade vi skapat och genomfört något vi kommit på helt själva och inga kunde vara stoltare än vi. Jag är ganska säker på att Music for Science and Love kommer tillbaka någon dag. Vi måste bara samla andan. Men då, på Mickes studentdag var jag så stolt över killen som lyckas med precis allting. Han är så jäkla duktig och en dag kommer han sitta som VD över något produktionsbolag och bossa över mig, det är ju en sak som är säker.
Den 4 juni åkte jag till Nyköping för att testa mig själv. Jag såg allting som en kul grej. Jag klev in genom Campus Nyköpings dörrar, klev fram till ett bord och fick min namnbricka och satte mig sedan bredvid en tjej som hette Elisabeth. Vi pratade lite om att vi var nervösa innan vi, och alla andra i lokalen, blev visade till aulan. Där fick vi information om dagen innan den fortlöpte med övningar. På eftermiddagen gjorde vi ett grupparbete och där hamnade jag i samma grupp som bland annat Jenny. Jag minns att när redovisningen av grupparbetet skedde så var det en tjej i en annan grupp som jag tyckte utmärkte sig. Helena hette hon. Jag minns också att jag såg Lina som jag endast förknippade som ”Nordmans häxa i Melodifestivalen 2008”. Alla dessa brudar är idag mina klasskompisar. Jag testade mig själv, kom in, såg det som ett tecken och tackade ja. Nu står jag inför världens chans att bli något stort. Jag ska göra allt jag kan för att ta tillvara på den.
Jag ser nu att det här kommer bli långt. Jag har redan skrivit ett helt papper och endast kommit till den fjärde juni. Men, den här gången ska det göras ordentligt och helt för min egen skull. Skulle någon vilja läsa så får det helt enkelt vara upp till denne. Jag ser redan fram emot att läsa detta om ett år eller två. Det kommer bli bra och jag hoppas att jag är på en annan plats både kroppsligt och geografiskt då.
Anledningen till att jag gjorde intervjun den 4 juni var för att jag hade bytt dag. Jag hade fått tid den 5 juni men det krockade med ett event jag tvekat länge på om jag skulle gå på. Det skedde så mycket saker kring studenten då så det kändes helt fel att dra iväg på annat då men något inom mig sa att jag skulle gå. Det var viktigt på något vis. Självklart handlade det om Alcazar. Då visste varken jag, Bonnie eller någon annan i Sverige att Alcazar två månader senare skulle ha sitt sista gig. Men det kommer mer om det sen. Om några a4. 5 juni. Det var ännu en av alla dessa varma dagar. Fruktansvärt varmt var det om jag minns rätt. Det vankades HBTQ-gala på Liseberg och jag, Jennie, Bonnie, Duckis och Sebastian (som nog fick sin beskärda del av konsertlivet där och då) var på Lisse tidigt. Eller, sent för att vara oss.. Vi träffade alcazar innan deras soundcheck vilket var en sjukt ambivalent upplevelse. Det var lite yvigt. Jag minns inte riktigt men när jag försöker återspegla känslan så blir den inte fantastisk. De soundcheckade och det var som vilken konsert som helst egentligen. Le Kid och Alcazar var bäst. Såklart. Efteråt var det signering och Tess slängde Shutter Shades på oss. Efter det fick vi kramas lite kort med våra Alcazarer som hade alldeles för bråttom. Det var en fin dag, men också lite svår att beskriva.
11 juni 2011. En dag jag sett fram emot i så många år. Helt plötsligt var den där. Allt var fixat. Klänningen var struken. Mössan passade. Allting var klart. Det var dags att ta studenten. Det kan ha varit en av de mest ambivalenta dagar i mitt liv. Dagen började tidigt med champagnefrukost tillsammans med klassen där det skrevs i varandras mössor, åts frukt, dracks champagne och skrattades. Vi överlämnade ett mini-trumset till vår fantastiske mentor Lars som samlar på just trummor. Efter detta begav vi oss till skolan för ännu mer frukost, betygsutdelning, lite mentorstid och allmän kvalitets tid. Sen var det dags att ta sig ut till a-hallen där vi 1027 dagar tidigare påbörjat vår gymnasietid. Nu var det dags för avslutet. Vi klev in i den sunkiga, varma hallen med vetskapen om att vi om bara någon timme inte längre skulle tillhöra samma grupp. Vi skulle snart vara fria. Från varandra och från skolan. Det var oerhört vemodigt och jag, som är ganska blödig av mig, kände på mig att det här kommer bli tufft. Jag ska inte säga att gymnasietiden var en dans på rosor för många gånger tyckte jag inte alls att det var kul och att min klass bara var allmänt störig. Men vi växte ihop med tiden och nu, när vi endast hade några ynka minuter kvar tillsammans ville jag absolut inte att tiden skulle gå så fort. Jag minns att jag under ceremonin kollade på den stora klockan som hänger på väggen, och som jag så många gånger tittat på under otaliga gymnastiklektioner, och tänkte att det gick så fort. Jag såg våra tre år springa förbi framför ögonen och det kändes så overkligt. Var det verkligen slut nu? Var det meningen att vi skulle påbörja våra liv nu? Nu var det dags. Ceremonin tog slut och klassen rörde sig mot dörrarna. Vi blev fler och fler men mplo3 stod längst fram. ”Öppna dörrarna!” ”Öppna dörrarna” skrek vi, flera hundra gymnasietreor i kör. Dörrarna öppnades och medan tårarna som precis runnit längs mina kinder torkade så sprang vi ut. Ut i frihet. Jag minns den där märkliga känslan i magen. Den lite pirrande men samtidigt ilande känslan. Nu var det färdigt. Bye bye see you never, hello to whatever – textraden jag sjungit för mig själv otaliga gånger under gymnasietiden var helt plötsligt verklighet och jag minns att det var exakt det jag tänkte när dörrarna öppnades och vi sprang ut.
När jag efter mycket letande hittade min skylt och min familj så kommer jag ihåg hur chockad jag blev. De var så många! Tänk att alla dem var där – för mig! Det var så oerhört överväldigande att jag började gråta. Igen. Insikten att det finns så många människor som bryr sig om mig var stor och den gjorde mig så lycklig.
Vem hade förresten kunnat ana att det är så roligt att åka flak?
Studentdagen innehöll så mycket glädje, tårar och värme. Men det skapades tyvärr också konflikter som skulle bli långvariga och smärtsamma.
Jag kommer dock se tillbaka på min studentdag med ett leende på läpparna för jag fick möjligheten att fira den med alla de jag ville.
22 juni. Jag plockar fram telefonboken i min mobil, letar upp ”Bonnie Zell” i listan över kontakter och ringer. Medan jag väntar på kopplingston stirrar jag bara rakt fram. Det är totalt tomt i huvudet. Det finns inga känslor. Ingenting. Samtalet kopplas och ”Three is a magic number” börjar spelas. Det känns ganska ironiskt att höra den bara sekunder innan jag ska berätta något för Bonnie som kommer att förstöra hennes dag redan innan den börjat.
– Tjofräs! Svarar hon.
– De ska splittras, säger jag
– Va?
– De ska splittras…
Efteråt följer flera minuters tystnad. Ingenting sägs. Förvirringen är total. Var kommer detta ifrån? Vem kan komma på något så absurt? Alcazar kan ju inte splittras! Vad är det för dåligt skämt?
Men det är inget skämt. Det enda vi då tycker låter som ett skämt är den så kallade ”pausen”. I all förvirring blir vi arga. Besvikna. Vi känner oss lite vilseledda och egentligen så förstår vi väl ingenting. Vi läser artikeln på QX igen och igen och igen och när vi känner att vi inte får ut något mer av den eller vårt ganska så tysta samtal så lägger vi på.
Jag skriver senare på dagen ett blogginlägg på min väldigt tysta blogg där jag skriver att eftersom alcazar väljer att lägga ner så jag gör jag det också. Så bloggen läggs ner. Detta kommer upp på facebook och då kommer den enda ljusglimten det dygnet. Ronny, som gjort intervjun med alcazarerna, kommenterar och skriver ”Om det är nån tröst så frågade jag trion om vilka de tänkte på om jag säger ”riktiga Alcazar-fans” och hur de skulle ta nedläggningen så nämnde de dig och Bonnie först :)”
Det fick mig att le, om än bara för några sekunder. Det var ett mörkt dygn. Någonstans inombords så visste vi ju alla att det skulle komma en dag men att det skulle komma nu helt utan förvarning kändes helt.. fel! Det var en mörk dag i en annars så ljus och härlig sommar.
På midsommarafton satte jag mig på ett tidigt tåg till Mariestad för att fira midsommar med världens mysigaste familj. Vi åkte långt ut i skogen för att först fira på någon hembygdsgård där det dansades runt midsommarstången och jag och Jennie fikade och skrattade oss igenom alltihopa. Sedan bar det iväg till Little J’s släktingar som komiskt nog också bodde i skogen där det bjöds på mat och det vara bara sådär härligt svenskt sommar-idylliskt! Efter att ha sovit i husvagn begav vi oss hemåt där vi repade dans tills jag hade så ont i låren att Jennie vek sig dubbel så fort jag skulle gå i trappan. Men bra blev det och jag var galet stolt över att ha lärt mig en koreografi så snabbt. Jag är ju inte direkt känd för att vara dansant liksom. Minns att Sommarkrysset hade premiär den lördagen och att vi blev så lyckliga över att få se vår fina Jessica i rutan. Det pratades mycket om den kommande helgen som vi på något sätt redan förstått skulle bli fantastisk.
Att vara hemma hos Jennie är mysigt. Du blir en i familjen direkt och det är liksom inga konstigheter. Vi tillbringade några dagar tillsammans med att egentligen inte göra så mycket mer än att njuta av varandras sällskap. Mycket mer behöver man inte.
Den där helgen som jag och Jennie pratat om kom fortare än kvickt och på julis första dag vallfärdade vi GG’are upp till Stockholm för vi hade något viktigt att genomföra. Något vi planerat, fixat och smusslat med under en längre tid. Det var dags att fira Jessicas födelsedag! Vår alldeles egna mama Marberger! Det var dock inte förrän dagen efter och denna varma 1 juli spenderades med att ordna det absolut sista inför det som skulle komma och efter att jag, Jennie, Bon & Micke letat Geisha i halva Stockholm hittade jag och Little J det inne på Coop påväg ut till Lollo. Geisha för 70 spänn (det är mycket Geisha!) inhandlas och så småningom samlades vi allihopa hemma hos Lollo för fix, mys och bara allmänt häng. Jag har världens finaste vänner och att bara göra ingenting med dem är så enkelt. Vi gick igenom allting som skulle ingå i Jessicas present, fixade det sista och ordnade med allt inför morgondagen. Presenten skulle toppas med geishan vi köpt vilket blev lite problematiskt eftersom det var dödligt varmt ute. Vi löste det med kylväska!
Så kom dagen som vi planerat så noga! Sommarkrysset, 2 juli 2011. Jessicas födelsedag och dagen till ära var det så varmt att vi stundvis inte riktigt visste var vi skulle ta vägen. Vi hade sedan länge fått veta att Jessica skulle jobba på krysset den här dagen och därför var vi nästan hela GG (+ Duckis mor!) på plats för att fira vår favorits alldeles egna dag. Minns att vi missbrukade solkräm, att vi gick i skytteltrafik för att fylla på våra vattenflaskor och att vi åt ovanligt mycket. Sommarkrysset är ju egentligen ett ganska tråkigt program men har man världens bästa sällskap och världens bästa Jessica på scenen så går det smärtfritt. Vi lyckades kuppa till oss en födelsedagssång under uppvärmningen till Jessicas stora förtret. Åh, vad vi älskar att kuppa! Efter programmet fick vi äntligen träffa Jessica och genomföra vår överlämning. Ett stort paket innehållandes en massa saker vi gjort själva. Allt från texter till smycken och filmer. Allt hade vi gjort själva. Jessica blev rörd till tårar och allt var så himla lyckligt och lyckat! Det var en gäng lyckliga GG’are som kramades hejdå med en väldigt glad Jessica den kvällen.
Jag hann inte mer än komma hem från Stockholm innan jag återigen åkte till Mariestad och Jennie. Spontant är alltid bäst och det här var utan tvekan sommarens mest spontana resa! Tidigt som attan den 7 juli satte vi oss, hela familjen, i bilen och åkte en himla massa mil. På förmiddagen landade vi i Grebbestad. Jag är fortfarande helt förbluffad över det lilla samhället och dess geografi. Så otroligt vackert! Vad orsakar en spontantripp till Grebbestad i juli då kan man fråga sig. Jessica Marberger såklart! Jennie hade fått nys om att Jessica skulle ha konsert i Grebbestad kyrka och därför var vi där. Så efter att ha spenderat en hel dag i Grebbestad mötte vi upp Annika och begav oss till kyrkan. Jag är så lycklig över att få ha sett en hel konsert med Jessica. Hon är fantastisk. Jag minns att jag sa till Jennie i bilen påväg hem att ”det spelar ingen roll vilka ord man använder för att beskriva Jessica för hur mycket man än överdriver så blir det ändå en underdrift” och det är verkligen så! Det var så mysigt där i kyrkan. Efteråt fick vi oss en liten pratstund och allt var så himla enkelt och mysigt. Påväg från kyrkan tog vi sedan sällskap, Jessicas familj och Jennies familj plus undertecknad. Jessica kom efter en bit på att hon glömt sin kofta i kyrkan. Guldläge för oss som då såg vår möjlighet att få umgås ännu lite mer! Så där stod vi med Jessicas föräldrar som vi ganska snabbt förstod hade mer koll på oss än vad vi visste. Lite märkligt kändes det att höra Jessicas pappa berätta att han läst min blogg. Och vem vet, han kanske läser detta också? Isåfall är du välkommen! J När Jessica kom tillbaka slog vi följe fram tills vägen delade sig och vi skulle åt olika håll. Fram till dess hann vi få prata om sommarpratet och att prata om det i Grebbestad gjorde det mycket mer verkligt än innan. Vi fick berättat för oss att ”den stora vägen” hon pratar om var den vi gick på.
Vi kramades så småningom hejdå och separationsångesten är aldrig så stor som när man ska säga hejdå till Jessica. Veta att nu kommer vi säga hejdå men inte riktigt veta när man får säga hej igen. Det är en fruktansvärd känsla.
Vi var så lyckliga på vägen hem. Så fantastiskt lyckliga. När jag ser tillbaka på sommaren så var det sommarens bästa dag. Så spontant och så lyckat! Jag önskar att någon hade filmat det…
Sommaren fortsatte och jag fortsatte min tripp i Västra Götaland. Den 11 juli sprang jag och Bonnie till Skövde Central för att inte missa tåget till Göteborg. På tåget satt redan Jennie och Malin och av till Göteborg for vi. Det var dags för oss att se Alcazar för första gången sedan vi fått beskedet om att de snart inte skulle finnas mer. Vi var väl lite småsura på dem men tyckte samtidigt att det skulle bli himla kul att se dem igen. Hade ju trots allt gått en månad sen sist. Vi anlände till Liseberg någon timme innan det öppnade och efter massor av timmars köande och allmänt kaos satt vi på våra platser och allt var som det skulle. En spontan skylt tillverkades och medan andra hade skyltar i stil med ”I love Alcazar” stod det istället ”Det är inte okej, Alcazar, men vi tycker om er ändå” på vår. Vi kunde inte låta bli helt enkelt. Det var löjligt bitterljuvt allting. Att se sina favoriter på scen, att få slängkyssar och all den uppmärksamhet vi älskar att få och samtidigt veta att det här är nästsista gången vi ses på väldigt länge. Alcazarerna uppträdde med sin ganska dåliga låt feel 4 u och jag och Bonnie var iskalla. Sjöng inte med, log inte. Ingenting. Det var väl vårt sätt att visa att vi inte alls tyckte om deras val eller kände att vi var redo att stötta dem i det. I TV-sändningen kunde vi inte med att vara lika kalla som på genrepet. Vi har det helt enkelt inte i oss. Minns att artisterna under ett moment satt vid flygeln och sjöng lite och att Jessica Andersson började sjunga på thank you for the music. Jag började gråta. Att se sina tre favoriter sitta på scenen och samtidigt höra den låten blev för mycket. Det brast och jag fick tröst av Bonnie. När jag väl tittar upp ser jag att det rinner tårar på både Linas och Tess kinder. Då kanske de förstod hur hårt uppbrottet tog på oss. Efter att programmet var slut och det hade varit ett halvt krig om alcazarernas (sjukt illaluktande) blommor träffade vi Lina, Tess och Andreas bakom Liseberg. Vi fick kramar, fina ord och de sa till oss att vi inte skulle hålla på och gråta sådär. Om de bara visste vad som väntade dem någon månad senare.. Efter att ha tagit årets flummigaste bilder tog vi sällskap bort mot Gothia. Mysigt, spontant och på något märkligt sätt ganska naturligt. Pratade blogg med Tess vilket mynnade ut i ett bloggmöte lite senare samma sommar. Efter att ha kramat våra alcazarer hejdå avslutade vi dagen med att springa till tåget från liseberg. Minst sagt jättejobbigt. Men efter den träffen med alcazarerna var det så värt det.
Jag började skriva på det här dokumentet i augusti. Nu är vi inne i oktober och jag är inte klar. Jag har med tiden konstaterat att det kommer ta tid det här och jag låter det ta precis den tid som behövs. Tyvärr faller saker bort, saker som jag, när jag påbörjade det här tyckte var angelägna har flagnat bort och jag minns inte längre riktigt vad som hände. Men det är nog okej ändå. Den här sommaren var speciell och jag ska få den nerskriven på papper om jag så ska arbeta med det ända in i december. Det ska bli bra. Det är ganska intressant dock, hur man såhär i efterhand förminskar händelser som för bara några månader sen gjorde en så lycklig. Vi är märkliga, vi människor.
I mitten på juli tog jag min väska och åkte upp till Stockholm. Denna gång var det inga stora händelser utan mer för att umgås. En lördagskväll åkte jag och Mikael ut till Värmdö för att lyssna på Storschlaget som skulle underhålla. Både Caroline och Gregor är ju helt fantastiska människor som båda sprider så härlig energi omkring sig och Caroline har vi under åren lärt känna lite grand. Det var en ljummen kväll på uteserveringen i hamnen i Gustavsberg där vi avnjöt varsin cider och lyssnade på härliga schlagers. Precis det som jag definierar som livskvalité. Att vi sedan fick skjuts av Caroline in till stan är jag fortfarande lycklig över! Småsaker som blir stora. ”Gå ut till höger för jag vill inte att ni dör!”
Dagen efter minns jag att vi tog en lång frukost och pratade om världsliga och ovärldsliga saker, precis som man kan göra men sina finaste vänner. Därefter åkte vi ut till Skansen där det dagen till ära anordnas Barnens Allsång och fröken Bengtzing var gästartist. Fina Malin joinade oss och vi tog oss en tur bland djuren. Himla mysigt! Barnens allsång var också det mysigt även om vi kände oss fruktansvärt gamla i sällskap med alla barn där medelåldern lätt låg under 10 år. Bengtzing var dock lika skön som alltid och vi hade roligt! När det var slut åkte jag in till stan medan Malin och Micke stannade på skansen. Mötte upp Margot och Raoni i stan och gick till Donken och åt glass. Åh, de är så fina båda två och jag tycker det är så fantastiskt att jag lyckats skaffa mig vänner som bor så himla långt ifrån Sverige. Vårt möte blev tyvärr inte så långt då Raoni var tvungen att ta flygbussen för han skulle vidare på sin tripp genom Europa. Kvällen spenderades med Micke & Malin på Lingmankontoret och framför TV då det var dags för något så pass ointressant som VM-final i fotboll. En mysig dag helt enkelt!
Två dagar senare var det dags att återvända till skansen. Denna gång för Allsång på Skansen. Att man aldrig lär sig hur fantastiskt jobbigt det är att springa upp för den där backen? Tillsammans med Micke, Lollo, Emma och några av L&E’s Malenakompisar körde vi all in allsång. Jag frös som ett svin och satt med trippla filtar medan Lollo solade magen i bikini och Måns och Malena sjöng opera i en dusch. Fina Caroline var, tillsammans med Vocalettes, även hon med i programmet och det var väl främst därför jag och Micke åkt dit. Måste säga att allsången, rent publikt, är ganska tråkigt. Man väntar och väntar och väntar och det är en himla massa regler om bänkar och dylikt. Nä, inte okej! Men vi hade kul och jag minns att vi var himla nöjda när vi åkte hem.
Sommaren fortsatte springa iväg och efter en kort andningspaus hemma åkte jag, den 22 juli, återigen upp till Stockholm. Det kan ha varit en de mysigare kvällarna den sommaren. Jag, Lollo, Emma, Margot, Micke och så småningom även Jonatan hängde, snackade och myste på Mälarpaviljongen. Andreas spelade plattor, Tess sprang runt och var sådär lagom lullig och Petra tyckte det var kul att se oss igen. Margot gjorde allt hon kunde för att få mig full men jag kände att både plats och tidpunkt var illa vald. Skratt varvades med allvar och bortåt småtimmarna började det helt plötsligt att ösregna. Från ingenstans kom ett monsunregn och det blev ganska trångt på den lilla flotten. Där och då valde jag och mina tjejer att avsluta kvällen medan killarna satt kvar. Livskvalité!
Dagen efter var det dags för ännu ett sommarkryss! Detta fantastiskt konstiga program som egentligen är så tråkigt men på något mysigt sätt ändå blir underhållande. I alla fall när man är på plats! Dagen till ära stod September på scen och vi jublade! Vilken grym tjej! Vi hade tur med vädret och solen sken på oss. En minut efter att sändningen var över rusade jag, Lollo, Emma och Micke ut från Gröna Lund som riktiga tjuvar för att hinna med Djurgårdsfärjan då vi skulle ut och käka tillsammans med Bon & Sebastian som samma dag kommit hem från Turkiet. Vi mötte upp Margot när hela gänget var samlat njöt vi av tacos och härligt sällskap! Härliga samtalsämnen, lite spontandans och god mat! Ännu en fantastisk dag som slutade på tok för sent! Jag och Lollo la oss inte förrän bortåt fem efter att ha suttit på hennes golv i timmar och bara pratat. Jag har verkligen världens finaste vänner.
Efter att under veckan hunnit med att sova ikapp och jobba lite åkte jag ännu en gång upp till Stockholm den 30 juli. Denna gång för sista gången denna sommar. Det var dock dags för sommarens höjdpunkt! PRIDE! Vi var ett gäng som mjukstartade med lite Sommarkryss då världens bästa Jessica körade och mina fina vänner ville se Sanna som var med i programmet. Detta var ännu en av dessa stört varma sommardagar vi nästan blev lite bortskämda med den här sommaren och jag, Carro, Duckis och Jennifer köpte ett gäng glassar den dagen. Micke joinade förresten också glassätandet med dagens största glass. Vi njöt av fint väder, över att vi kunde hela sommarkryssproceduren och nästintill kände oss som en del av dekoren och självklart över att få se Mama Marberger på scen! Efter programmet mötte hon upp oss och vi pratade en stund om pride, gänget, hennes extremkorta klänning och hur bra vi är. Hon är fantastisk Jessica. Min statusuppdatering på facebook från den kvällen löd: ”Att beskriva Jessica Marberger är en sak jag fortfarande kämpar med att klara av, det känns stundvis omöjligt. Fantastiska, underbara mama Marberger ♥” och det är verkligen så! Jag tycker om henne, jättemycket!
Dagen efter, på julis sista dag, drog jag och Duckis ut på en shoppingrunda på stan medan Micke jobbade och Carro åkte till Mariestad. Att gå i affärer, prata och bara göra vanliga vardagssysslor är för oss så sällsynt. Något vi aldrig gör. Det har ju, helt naturligt, blivit så att när vi väl ses så är det på ett evenemang av något slag. Det var sjukt mysigt att strosa runt i butiker, att övertyga Duckis om att köpa snyggaste jeansen ever och att bara vara! Kvällen spenderades med inflyttning i GG-lyan hos Emma och lite gothia-cup invigningstittande tillsammans med Emma, Duckis och Micke som joinade oss för kvällen. Helt enkelt en vardagslyx dag spenderad med de jag vill spendera så många dagar av mitt liv med som det bara är möjligt.
Så kom måndagen vi väntat på i ett år! PRIDE MÅNDAG! Det är något speciellt över den där dagen, helt plötsligt så är det okej att överdriva med färger, glitter och ja.. överdriva allt! Hela prideveckan var totalt galen och jag kan tänka mig att bara att berätta om de sju dagarna kommer ta sin tid och sina ark. Men återigen, jag skriver för min egen skull. Att någon skulle orka sig igenom allting ser jag inte som möjligt men om det skulle vara så – eloge till dig!
Ja, pridemåndag! Det var en hel del inplanerat den här måndagen! Folk skulle mötas upp, det skulle lunchas och möten skulle hållas. Dagen börjades med att vi mötte upp Bonnie på centralen. En glad tjej med rosa resväska mötte vi upp. Efter lite häng på centralen gick jag och Bon till Gallerian och hängde där, Marie dök så småningom upp och efter ett tag även Micke. Tanken var att Marie skulle få DVD’n från galan jag och Micke anordnade i april men tyvärr krånglade tekniken och det sket sig. Men lunch kan man ju äta ändå! Marie är en så skön människa! Enkel, rolig, smart och löjligt trevlig. Jag är så glad att jag och mina vänner gjort smarta drag och gjort något nyttigt av alla kontakter vi skapat oss. Att vi lyckats visa att vi faktiskt är mer än några ungdomar som älskar körsångerskor och musik. Visst, vi är galna – det tycks ju de flesta vara överens om men vi har också lyckats visa att vi är båda ödmjuka och smarta. Vi lunchade, skrattade och pratade så pass länge att de hörde av sig från Coast och frågade vart Marie tagit vägen – wooops!
Ungefär samtidigt som Marie sagt hejdå och gått gick även Micke. Jag och Bonnie mötte upp en kille, Niklas, från Baluba som hade en tv-idé och ville intervjua oss för lite pre-material. Han tog med oss till ett skumt krypin där vi snackade i flera timmar och den här Niklas bara skrattade. Roligaste var nog ”Har ni varit kompisar länge?” ”… eh, ja?” ”Mm, det märks… Ni fyller i varandras meningar!” haha – wooops igen!
Efter att ha snackat hål i huvudet på killen sa vi hejdå, gick mot plattan och satte oss där och väntade på Micke. När han anlänt åkte vi tillsammans hem till Sickla där vi fick veta att i princip hela gänget skulle iväg ut på kvällen men vi var några som kände att ”hemma är bäst” så onlinepizza blev vår bästa vän. Pizza, bästa kompisar och världens bästa dokumentär att titta på. En helt okej måndagskväll!
Efter måndagen kom logiskt nog tisdagen! Det var så himla skönt att ha gänget på ett ställe och våra morgnar var helt fantastiska. Ni kanske minns att det var himla varmt i somras så våra morgnar såg ut som så att vi först och främst fick sova ut, sedan åt man frukost på balkongen i sällskap med en bästa vän. Alla pysslade med sitt eget och vi bara chillade oss igenom morgonen. Fantastiskt! På tisdagen begav vi oss in till huvudstaden för att hämta Little J som var den enda som inte redan var på plats. Kramkalas och full fart framåt mot Prides informationsdisk i Kulturhuset. Våra minderåriga skulle ha något band så det fixade vi! Efter det delade vi på oss och jag och Bon åkte till Gamla Stan där siktet var inställd på Café Kladdkakan och en fika med Aja. Fantastiska Aja! Jag är så glad att galan gjort att vi fått lära känna så härliga människor! Här var det också meningen att Aja skulle få DVD’n men tekniken var inte på vår sida denna dag heller. Fika kan man ju dock göra ändå! Åh, att låta minnena ta en tillbaka till den där varma tisdagen gör mig alldeles saligt lycklig! Micke slöt upp en stund mot slutet innan vi alla slog följe mot tunnelbanan där vi åkte åt varsitt håll. Jag och Bon åkte ut till Sickla och Micke & Aja mot Danderyd..
Kvällen innehöll någon form av musikalisk akt i Pride Park! Det mesta var riktig skräp faktiskt och vi undrade vad det var för form av underhållning de bjöd på men det fanns höjdpunkter! Anniela var lika grym som alltid och Linda Pritchard står ju i en klass för sig själv. Träffade på Neo i parken och pratade lite med Anniela. En helmysig kväll där vi egentligen bara hängde och njöt fram tills någon nämnde att ”Vera var med på Allsången!!” och någon annan ropar ”Hur mycket är klockan?!” följt av några minuters förvirring innan tio idioter rusade från Pride Park bort till Nybrokajen en bra bit bort där de hoppade på spårvagnen mot Skansen! När den sen anlände flög vi av och sprang lite till. I princip samtidigt som vi kom till artistutgången dök världens bästa Vera upp och vi var i extas! Vi hade ju inte träffat Vera sen mello vilket kändes som evigheter sen! Och Vera, ja hon blev chockad! Helt fantastiskt spontant! Efter ett snabbt kramkalas begav vi oss tillbaka till stan där jag kom på att jag glömt mina solglasögon där vi träffat Vera. Jennie och Bonnie följde med mig tillbaka och vi tog en lång och välbehövlig promenad i ett mörkt sommarstockholm. Så sjukt mysigt och absolut en av de stunder under den veckan jag minns bäst.
En av de sköna sakerna med den här prideveckan var att den var så oplanerad. På onsdagen åkte jag, Jennie, Bonnie och Carro in till stan för lite shopping. Eller ja, fönstershopping mest. Pengar finns det ju sällan överflöd av. Vi tog en sväng förbi mysiga Marie och lämnade dvd’n vilket blev succé! Tror att Marie uppskattade vår lilla visit i den ganska döda butiken inne på NK och vi uppskattar alltid att få utbyta några ord med Marie. Efter att vi blivit halvt deprimerade över att vi inte hade råd med de fina klänningarna i butiken så bestämde vi oss för att låta Marie arbeta och drog ut till vår helt fantastiska och alldeles underbara udde! Efter lång väntan kom även A-K, Emma, Duckis och Lollo och med sig hade de mat och filtar! Myyyys! Tänk er ett soligt djurgården, världens bästa vänner, grillad korv, båtar som åker förbi, dina vänner skrattar och allt är bara alldeles fantastiskt. Jag har världens finaste vänner och vi har definitivt världens bästa udde!
Kvällen spenderade vi som de flesta andra kvällar. Lugnt och stilla hemma. Vi åt hemgjorda hamburgare som vi grillade nere vid vattnet. Så. Himla. Idylliskt. Fast, vi blev lite utskällda. ”Ni vet att det är grillförbud va?” haha, folk är roliga! Mitt i natten färgade vi mitt hår lite rödare än vanligt och lagom till att vi skulle sova upptäckte vi att Pride beslutat sig för att sätta 18 årsgräns på pride park! Detta innebar självfallet total katastrof för oss då varken Jennie eller Mika var 18. Det var ett lite förvirrat och oroligt gäng som gick till sängs den natten…
4 augusti. En av de dagar man sedan länge gjort ett stort hjärta på i kalendern. Schlagertorsdag! Vi körde vår vanliga morgonprocedur med frukost på balkongen och en himla massa chill innan vi rivstartade dagen och åkte in till stan. Vi ockuperade plats längst fram vid scenen och sedan började spekulationerna. Hur tusan skulle vi lösa det med åldersgränserna? Då åldersgränsen inte började gälla förrän fem på eftermiddagen tog jag och Jennie en tur ner till informationen i Kulturhuset där vi frågade vad som gällde. Vi fick veta att infopersonalen tyckte det här beslutet var minst lika stört som vi tyckte och att enda sättet att vara säkrad i parken var att ha med sig en målsman och hänga med den under kvällen. Vi frågade vad som hände om målsman var en av artisterna på scen och märkte att vi hade hittat en liten lucka i bestämmelserna där. Tillbaka till gänget där vi berättade om detta och sedan gjorde vi det enda vi kunde komma på just då. Vi gick till NK. Mm, låter himla komiskt, jag vet. Nämen, vi bestämde oss för att försöka få tag på Marie även denna dag. Vi rusar in i butiken och frågar efter Marie och får då veta att hon gått på lunch. Tjejen som jobbade måste sett på oss att det var något viktigt för utan att blinka berättade hon vart Marie skulle käka och medan vi tackade och rusade iväg frågade hon oss om hon skulle meddela Marie att det var tre tjejer påväg för att ”antasta” henne. Vi svarade bara skrattandes att ”hon är van!” och försvann. Efter mycket om och men hittade vi Marie och berättade läget för henne. Ja, vad ska man säga? Hon plockade fram iPad och iPhone och samtidigt som hon käkade sin lunch så ringde hon runt till människor som möjligtvis skulle kunna ställa upp som målsman. Återigen vill jag påpeka hur glad och tacksam jag är över att dessa människor finns runt omkring oss. Jag kan fortfarande se Marie sitta framför mig med iPad, iPhone och den där sushitallriken. Tacksamheten flödar! Tillslut fick Marie tag på Christer, sin make, som spelade trummor i orkestern som skulle spela under kvällen. Så, efter mycket om och men fick vi vår målsman och allt löste sig! Jag tackar gudarna (och MARIE!) för detta och skrattar lite åt hur allting alltid verkar lösa sig för oss. Tillbaka in i parken och nu ägnade vi oss åt att göra alla de där vanliga sakerna man gör när man väntar på konsert. Man äter, snackar skit, äter, snackar skit, äter.. Typ så. Passade på att informera Mika & Micke som var iväg på jobb om vad som gällde för kvällen och lite så. Låt oss nu snabbspola lite. Det är dags för schlagerkväll 2011. Kvällen de sagt ska bli den bästa någonsin. Ett pärlband av schlagerartister uppträdde men i ärlighetens namn så var det riktigt dåligt. Änglarna var med och sjöng ITIWF i början av kvällen och det var väl i princip det bästa. Löjligt dåligt var det. Den enda utländska artist jag kände igen var Kate Ryan och under hennes akt fick vi endast koncentrera oss på att hålla för ögonen på Emma. Alldeles för mycket strobbar utan någon som helst förvarning. Inte okej! Mot slutet uppträdde Shirley med Min Kärlek och tanken var från början att Jess & Vera skulle körat till henne då men de hade haft huvudvärk och åkt hem så Shirley var själv. Men ni ska ju inte tro att hon inte hade Vera & Jessica med sig. Nehejni! Det hade hon skrivit på brösten! Vi var inte sena att haka på och efter att schlagerkvällen var slut beslöt jag, Jennie, Mika och Bon oss för att gå backstage då vi alla hade sådana härliga små pass för att visa Shirley vår härliga kreation. Hon skrattade högt och länge och sedan tog vi årets bästa bild. Det är dessutom få ställen man känner sig så hemma på som backstage på pride. Man hittar folk att prata med lite överallt. Så efter att vi pratat med lite folk och är påväg därifrån ser vi en mycket bekant brud. Linda! Linda som vi känt i en herrans massa år nu, enda sedan vi var små fjortisar. Det var ett mycket härligt återseende! Det blev en ganska sen natt men roligt hade vi allt. Och Bonnie fick träffa Petra så hon var i himmelriket! Det blev helt enkelt en bra schlagerpride till slut!
Sista lediga fredagen gick jag och Bon upp tidigt och drog in till stan. Vi hade nämligen lovat Tess att vi skulle ha lite bloggskola. Minns att vi pratade mycket om hur vi skulle gå tillväga och skrattade lite åt hur vi skulle reagera om vi inte kunde själva. Strax innan tio infann vi oss på Golden Hits och en stund senare kom även Tessan. Gud, det var himla kul! Vi fick ägna en timme bara åt att rensa Tessans dator som var full till bristningsgränsen. En himla massa timmar spenderade vi sen till att fixa så att Tess kan lägga in youtubeklipp och mobilblogga. Vi lärde henne lite finesser på iPhonen och jag tror att hon på det stora hela var någon kunskap rikare när vi gick. Det var himla kul och på något sätt också väldigt naturligt. När vi flera timmar senare var färdiga och hade sagt hejdå bestämde vi med Jennie & Carro som var i stan att vi skulle ses på Brasco. Påväg dit fick vi veta att Bonnies pojkvän Sebastian och hans lillebror var i stan så vi mötte upp dem och begav oss alla fyra, efter ett kort stopp i Pride Park, till Brasco där lunch intogs. Brasco är himla mysigt, man kan hänga där i flera timmar och har man ett härligt gäng med sig går tiden otroligt fort. Annika och Mika dök upp så småningom och de tog med sig Carro och drog in mot stan. Vi satt på Brasco länge och njöt av varandras sällskap och den goda maten. Därefter tog vi oss en promenad på söder i jakt på glass. Glassen inhandlades sen på 7Eleven, flashigt värre! Tillslut tog vi oss i alla fall till Humlan där vi hängde ett tag innan vi sa hejdå till Sebastian och Mattias vid Svampen och sa hej till Micke! Efter att ha kramat lite på världens bästa B for vi bort till NK för att tacka Marie för gårdagen. Tacksamt som alltid och vi fick veta att de andra varit där tidigare. När vi var där ringde Bonnies telefon och vi fick veta att B’s syster blivit inlagd på sjukhus så vi kramade Marie hejdå och åkte till SÖS. Där lämnade vi sen Bon och jag, Jennie och Micke åkte hemåt. Där hemma hade gänget fixat med lite överraskningstacos till B som grattis i efterskott på födelsedagen! Bonnie kom så småningom hem och då blev det tacos för fulla muggar (och tomma magar!). Det finns nog banne mig inget bättre sätt att äta tacos än med GG. Bonnie blev överraskad med lite presenter och efter lite skratt och lek med ett stycke strassbeklädda handklovar stupade de flesta av oss i säng ganska omgående.
Lördagen den 6 augusti 2011. Jag kan spela upp hela dagen om och om igen i huvudet utan problem. Spela upp den som en film. Se och höra vad mina vänner sa. Jag ser alla dessa människor som passerade mig den dagen och de agerar statister i min film. Jag hade på något sätt sett fram emot den här dagen. Samtidigt som jag fasat mer än någonsin. Jag visste att det skulle bli jobbigt. Att vi inte skulle vara glada när vi avslutade dagen. Men den skulle tas igenom och då kunde man lika gärna se till att få ut så mycket som möjligt av dagen. Jag minns när jag vaknade den morgonen. Solen sken in genom persiennerna och skapade ränder på täcket. Jag var en av de sista av oss fyra som sov i det stora sovrummet att gå upp. När jag klev ut från sovrummet var det full rulle ute i köket. Några blev sminkade, någon duschade, någon åt frukost och någon försökte få ihop en okej outfit. Det var dags för parad men inte bara det. Alcazars sista gig. Vi var så himla snygga iår! Glittrande prideflaggor på ögonlocken och härliga färger på kläderna. Jag och Bonnie hade också Alcazar skrivet på våra armar i glitter. Fint ska det va!
Vi blev lite sena bort till Zinken men det gjorde inte mycket, prideparaden var oerhört seg och vi väntade länge innan vi kunde hoppa in. Vi hade tänkt att vi skulle gå bakom Vickan men det var så dött så vi bytte till Patricias ekipage. Att gå i paraden är något av en kick! Tusentals människor kollar på dig, tar kort och tycker att du är himla cool för att du är den du är. Born this way var utan tvekan årets mest spelade låt i tåget. Vi avvek tåget ganska tidigt då vi skulle möta upp Tess utanför pride park och lösa lite logistik då Jennie och Mika fortfarande var under 18 och egentligen inte fick vara i parken. Så, när vi dök upp runt tre så stod där världens bästa Alcazarer och det blev kramkalas! Åh, jag tycker om dem så mycket och saknar dem ännu mer. De borde göra en reunion typ nyss! Andreas fixade allt och vi var alla toppenlyckliga! Det här skulle bli så bra. Vi intog pride park ännu en gång och allt var frid och fröjd. Här var klockan runt tre och Alcazar skulle inte inta scenen förrän bortåt elva så det fanns en hel del tid att fördriva. Änglarna skulle uppträda några timmar innan och, vi visste det inte då, men det skulle dyka upp en del saker som fick vår tid att gå. Alcazarerna soundcheckade och jag och B kräktes lite på Feel 4 U. Den där förbannade låten. Att tidsfördriva sen gick enkelt. Vi var ju några stycken och mat var något vi alla behövde. Så vi åt, skrattade, svettades i värmen som dykt upp från ingenstans efter att vi blivit halvt dränkta av ett monsunregn under paraden. Till slut drog ”party night” igång och nästan först ut var våra älskade änglar! Shirley, Vera och vår fina Jessica. Åh, de var så snygga! Så bra! Vi skrek som ett gäng fjortisar och tog onödigt många bilder. Eftersom vi inte träffat Jessica den här veckan och det var något som flera av oss i gänget såg som en ganska viktig grej så lämnade jag och B vår plats längst fram när änglarna var klara för att försöka hitta henne bakom scenen. Efter lite teckenspråk gick jag och Bon tillbaka ut och kollade på Le Kid & Neo från sidan av scenen. I slutet av första akten sjöng Shirley en egen låt och vilka dök inte upp för att titta på henne om inte Jessica och Vera? Vi gick bort och tittade på Shirley tillsammans med dem och när hon var klar så kom gänget och det blev sommarens mysigaste kramkalas. Är det något jag inte minns så mycket av från den här dagen så är det vad tusan vi pratade om men det var säkerligen djupa och ytliga ämnen blandade i rejäl kompott. Minns att vi vid något tillfälle pratade om skolan och Jennie nämnde något om hennes föräldrar varpå Bonnie utbrast ”Tänk om min mamma kunde säga så till mig” och Jessica, snabb som attan, svarar ”Men, jag säger ju det nu!”
Underbart klockrent! Vi tog fantastiska gruppbilder och sedan sa vi hejdå. För stunden. Nu var det ganska mycket folk och ett bra tag kvar innan Alcazar skulle kliva upp på scenen så vi gick bort till utkanten av parken för att hänga. Jag köpte en hamburgare och vi chillade och hade det fint. På något vis kände jag i kroppen att det började närma sig. Avskedet. Jag försökte hela tiden att ignorera det men det var svårt. Nästintill omöjligt. När det var kanske fyrtio minuter kvar till Alcazar skulle kliva ut på Kungsträdgårdens scen för sista gången som grupp på väldigt länge kom en vakt och slängde ut Jennie och Mika. Jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv. Operation ”Rädda Jennie och Mika” startades och jag och Bonnie sprang backstage för att leta reda på räddaren i nöden – Jessica! Under tiden höll jag kontakt med Mika som berättade för oss att de fått tag på Tobbe som hjälpt dem in och ställt dem mitt i det enorma publikhavet. Vi hittade sen Jessica, tillsammans med Tobbe. Vi slängde oss på Tobbe och tackade honom så mycket att vi inte riktigt visste var vi skulle ta vägen. Sedan vände vi oss mot Jessica och berättade att hon har en himla massa sms och missade samtal. Tobbe sa att han precis sagt samma sak till Jessica och Jessica blev så arg och frustrerad som inte hört sin mobil. Vi tipsade henne om att man kan ha den i BH’n och hon tyckte vi var smartast i hela världen. Sedan bad vi henne kontakta Mika eller Jennie om hon och Vera gick ut för att se Alcazar så att de kunde få stå med vuxna. Vi kramades hejdå och jag och Bon gick ut till vårt gäng. Det var dags för en av de jobbigaste stunderna någonsin. GG tog våra kameror och puttade fram oss så långt fram de kunde. ”Det här är er kväll” sa de och kramade om oss. Något ukrainskt band spelade innan och publiken var som galen. Vi hade dispyt med två äldre kvinnor som inte alls förstod att det här var en av de viktigaste kvällarna för oss. Någonsin. Totalt oförstående och inte minst oförskämda. Långa var de också. Så klev de ut på scenen. Tess. Andreas. Lina. Publiken var som galna. Jag och Bonnie försökte.
Men att veta att det här är sista gången är svårt. De inledde med Feel 4 U. Den där förbannade låten. Publiken var totalt galen. Andra låten kom. De började sjunga. Minns inte alls vilken. Jag bröt ihop. Totalt. Tårarna sprutade och jag hittade inget sätt att hindra dem. Jag kände hur glittret på mina ögonlock ramlade ner och Bonnie höll om mig. När jag kände att jag samlat mig tittade jag upp och möter Bonnies blick. Hon hade också brutit ihop. Det var trångt och vi stod mitt i smeten, helt förstörda. Det tog inte lång tid för mig att inse att det här inte fungerade. Jag frågade Bonnie om vi skulle gå till Jessica istället och hon nickade och sen gick vi. Jag vet inte om publiken var mer förstående eller om vi bara såg helt förstörda ut för de flyttade på sig och bildade en gång när vi gick förbi så vi hade inga problem att ta oss fram. Hand i hand och med glittriga tårar rinnandes längs kinderna slängde vi oss i våra bästa vänners armar. Och i Jessicas. Bakom oss fortlöpte konserten och jag kunde för mitt liv inte förstå hur folk kunde vara så glada. Jag minns att Jessica höll om oss och sa att vi skulle försöka ha kul. För vår egen skull. Jag kommer också ihåg att Jessica kramade oss länge och att jag i ögonvrån såg Mika förklara för Vera, som måste tyckt det hela var lite märkligt, varför vi grät som små barn. Jessica fick glitter på armen och vi var helt förfärade och bad om ursäkt flera gånger. Såhär några månader senare kan jag tycka att det är ganska komiskt. Vi lyckades sansa oss och se större delen av konserten trots allt. Vetskapen om att både Jennie, Mika och Jessica stod där med öppna armar var betryggande. Någon gång i slutet bröt vi ihop ännu en gång men, det var egentligen inte så konstigt. Alcazar var så himla mycket för oss och för varje låt de sjöng närmade sig slutet lite mer. Att vi lyckades ta oss igenom Stay the Night utan tårar tycker jag fortfarande är både märkligt och intressant.
När konserten var slut fick vi pussar och kramar från Vera och Jessica innan de snabbt skyndade sig backstage. Vi bestämde oss för att försöka ta oss dit vi också. Vi skulle träffa våra alcazarer och de skulle minsann se våra glittriga kinder. De kom efter en stund ut men gick bara förbi oss, vilket då gjorde ont men vi fick senare veta att de skulle göra en intervju. Vi fick så småningom vår tid med både Tess och Lina. Andreas var väldigt tagen av hela situationen själv minns jag. Vi fick pussar och kramar av Tessan och vi fick säga några ord som behövde komma ut. Sedan kom Lina och det var helt plötsligt 2008 igen. Vår fina Lina som gett oss så mycket kärlek och styrka från allra första gången vi sågs. Vi pratade lite minnen innan Lina blev iväg dragen. Vi lyckades till slut få dem att inse att det stod några Alcazarfans som gärna ville få sin beskärda del borta vid backstageingången. De gav bort några tröjor, pratade lite och vi stod bara och tittade på. Minns att vi, när de började prata om att de skulle gå och byta om, sa att vi endast ville ha en sak till av dem. En gruppkram. Det fick vi. En mysig fantastisk gruppkram där det bara var vi fem. Där och då tog även Alcazarerna tillfället i akt och sa några himla fina ord till oss. ”För oss finns det bara en Bonnie och en Sara” och ”Ni kommer alltid ha en magisk plats i våra hjärtan. Alltid!”
Det var fint. När de skulle gå sen fick vi extrem separationsångest och fick ytterligare en bamsekram av Lina. Där och då kändes det på något sätt viktigt att berätta allt det där man inte sagt innan. Så vi berättade att Lina var en av de största motivationskällorna vi haft under gymnasiet. Att vi lyssnat på Nothing can stop me på bussen och att hon varit extremt viktig. Det var ett fint ögonblick. Vi kramades och det sista Lina sa innan hon gick var ”Vi säger inte hejdå, vi säger vi ses!” Därefter fick vi bamsekramar av våra fina kompisar och vi fick veta att Lollo skällt ut de dryga brudarna som varit oförskämda mot oss. Ganska kul faktiskt. Hela gänget och Margot som var med tog bussen till Slussen där vi fick kramas hejdå med Margot vilket också var riktigt jobbigt och efter det var det buss hem. Ett riktigt jobbigt och omtumlande dygn. Återigen är tacksamheten till vänner och alla andra jag känner enorm!
Söndagen var dyster. Vi pratade i timmar och försökte lösa konflikter som fanns men allt blev ganska fel. Vi pratade så pass länge att vi höll på att missa hemgång och min väska fick panikpackas på 10 minuter. Jag och Jennie fick sen springa till tåget som vi på något märkligt sätt ändå hann med. Efter en timmas tågresa kramade jag Little J hejdå och klev av i Katrineholm och där tar också berättelsen om sommaren 2011 slut.
Jag började skriva detta i augusti. Nu har klockan precis passerat midnatt och det är i mitten på November. Det känns på något vis ändå rätt att det tog så lång tid. Vissa detaljer har kanske fallit bort mellan att jag ändå slutförde det känns bra. Viktigt. Min sommar kan summeras på 14A4. Det var en fantastisk sommar.
Tack.
