Igår gick jag och la mig kvart i nio.
Kvart. I. Nio. Det hade visserligen varit ännu en mycket händelserik dag i vad som visat sig bli en ovanligt händelserik vecka. Men någonstans så maler det i bakhuvudet på mig. Är detta ”normal” trötthet eller är detta en följd av min utmattning? Det är så lätt att glömma var jag var för ett år sedan. Det är lätt att glömma att jag hade varit sjukskriven, att jag jobbade 50% och eftermiddagar för att jag mådde så illa på mornarna att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Det är lätt att glömma att jag för ett år sedan hade en sån urusel självkänsla att jag egentligen aldrig trodde att det jag gjorde var ”tillräckligt bra”. Det är lätt att glömma att jag åt middag hemma hos mamma varje dag efter jobbet och sen behövde vila innan jag kunde åka hem. Det är lätt att glömma. Jag antar att det är en funktion hjärnan har för att vi överhuvudtaget ska våga göra saker. Jag är så vansinnigt stolt över de framsteg jag har gjort på så kort tid men jag är samtidigt hela tiden extremt medveten om mitt mående. Jag har lärt mig så extremt mycket om mig själv och jag så mycket fram emot att få utvecklas ännu mer. Men även om det är lätt hänt får jag aldrig glömma hur det var.
