Det är fotbollsfest i staden. Kommunen bjuder in till storbildsvisning i stadsparken. Hela stan är där. Var jag än vänder mig är det människor i gula tröjor. Det är livemusik på scenen. Dem är riktigt duktiga. Människor klappar med. Alla är glada. Såklart. Det är ju fotbollsfest. Jag står där, känner mig lite malplacerad. Jag iakttar, som jag alltid gör. Människor överallt som umgås. Är lyckliga. Har roligt. Och så är det jag. Jag känner hur tårarna börjar bränna innanför ögonlocket. Hur ensamhetskänslan äter upp mig. Den absolut värsta känslan i världen. Jag vänder. Går hem igen. Sätter mig på knä innanför dörren i hallen. Klappar mig själv på kinden för att jag iallafall försökte och brister ut i gråt.
Jag har övervunnit så mycket de senaste åren. Men känslan av att inte tillhöra blir jag inte av med. Att känna sig rotlös. Att inte ha ett självklart umgänge. Att vara ensam. Det blir jag bara inte av med.
———
Efter att jag hade skrivit texten ovan så blev jag arg på att jag begränsade mig själv. Jag gick tillbaka till stadsparken, såg på facebook att en vän var där som jag känner mig tillräckligt bekväm med för att fråga om de hade plats för en till. Det hade de såklart. Det var en härlig stämning i stadsparken. Riktigt fint. Jag trotsade mig själv idag och fick en riktigt fin eftermiddag.
