Jag tror att jag behöver skriva av mig. Fast jag egentligen inte vet vad jag vill ha sagt. Kanske blir det en sådan text som ibland dyker upp. När jag stirrar tomt ut genom fönstret samtidigt som fingrarna glider runt på tangentbordet som att de levde ett eget liv. Jag har förstått att jag är lite trasig. Kanske lite mer trasig än jag från första början trodde. Jag har också förstått att jag behöver hjälp. Det ska jag få. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning kan man säga. För, ska jag prata med någon om mina problem måste jag först och främst erkänna för mig själv att de existerar.
Jag har varit hemma i en himla massa dagar. Så många att jag nästan tappat räkningen. Jag har hunnit tänka. Mycket. Jag undrar ganska mycket. När blev det såhär? Varför har jag så stort behov av bekräftelse? Varför känner jag mig som ett misslyckande? Varför sätter jag så stor press på mig själv? Varför har jag en sån skräckkänsla inför att vara till besvär? Varför vill jag vara alla till lags? Och kanske framförallt, vem är det jag vill visa mig duktig för?
Jag har ingen som sätter press på mig. Ingen. Mina föräldrar tycker att jag är bra precis som jag är. Mina vänner likaså. Mina arbetskamrater är världens bästa och min chef bättre än så. Det finns liksom ingen press utifrån. Den skapar jag själv. Varför är jag så besatt vid att prestera på topp?
Jag har som sagt haft ganska mycket tid till att tänka. Jag inser att jag nog varit stressad en längre tid. Kanske till och med sedan i våras. Först nu kände kroppen att det var "tryggt" nog att kollapsa. Jag tror verkligen att det var så. Den bara väntade ut stormen och sen BOM. Den var helt enkelt tvungen att på ett tydligt sätt visa för mitt dysfunktionella huvud att det här funkar inte längre. Så den gav mig magkatarr med kräkningar. Helt enkelt för att den insåg att om den gjorde som sist (att jag ens kan skriva så är ju sjukt i sig) och gav mig ont i magen så hade jag gått och arbetat ändå. Den behövde göra något som verkligen gjorde att jag stannade hemma. Den är finurlig på det sättet kroppen. På ett annat sätt är den ju lite dum för jag har ju varit här förut. När jag var på akuten och fick dropp och blev undersökt så frågade läkaren mig vilka symptom jag hade haft då. Men jag minns verkligen inte. Jag minns bara att jag hade ont i magen. Minns inte om jag tappade aptiten, minns inte om jag mådde illa, minns inte hur länge jag var hemma. Det är borta. Raderat från hjärnan. Typiskt, med tanke på hur mycket onödig information som verkar sitta fast där förevigt.
