Texter

Min mamma ringde mig förut idag. Hon gör det ibland. Hon frågade mig vad jag gjorde. Sedan frågade hon hur det var. Jag svarade ärligt att jag är lite låg just nu. Sedan pratade vi lite mer och så började jag gråta. Mycket. Jag grät så mycket att pappret jag torkade tårarna med smulade sig. Mamma har den effekten. Hon bryter muren direkt. Inför mamma behöver jag aldrig vara stark. Någonstans där, när jag grät, så beklagade jag mig över att jag är så trött på att alltid känna så mycket. Att mina känslor alltid är x10. Jag är aldrig glad. Då är jag jätteglad. Jag är inte ledsen. Jag är jätteledsen. Och så vidare. Hon sa till mig att det kanske bara är att acceptera att det är så jag är. Att det är en del av mig.

Och jag antar någonstans att det är precis så. Det är bara att acceptera. Någonstans i höstas, när jag också var ledsen, så insåg jag att jag nog är en högkänslig person. Efter att ha läst på så insåg jag att det är nog så det är. För jag känner alltid så mycket. Påverkas oerhört av min omgivning. Av personers sinnesstämning runt omkring mig. Blir lätt överväldigad av starka lukter, ljus och framförallt ljud. Och det var bara de första punkterna på listan.

Det är så fruktansvärt påfrestande att känna mycket. Som nu, när jag är ledsen, så vet jag någonstans att jag inte behöver vara ledsen, att saker kommer ordna sig och att mina känslor är överdrivna. Ändå så är jag så avgrundsledsen. Gråter, och gråter och gråter. Fast jag egentligen inte behöver. Jag kan liksom inte rå för det. Ibland känner jag verkligen att det är något fel på mig som känner så mycket, som tänker så mycket och som oroar mig så mycket.

Men så tänker jag att jag ju inte vet något annat. Kanske är det jag som är normal och alla andra som känner för lite? Antagligen inte, men det får det iallafall att kännas lite lättare för stunden.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Texter, Listor

Att sammanfatta året med den här listan har blivit en tradition som jag inte vill vara utan. Det känns fint att kunna sammanfatta året i listform, det ger mig möjlighet att reflektera över året som gått och min personliga utveckling. Det är också roligt att jag har gjort den i så många år och att jag kan gå tillbaka och se hur jag, som 18 åring, valde att sammanfatta året.

Vill man läsa de gamla listorna så finns de här: 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016

Dessvärre verkar listan från superåret 2011 ha försvunnit ut i cyberrymden.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Självklart, man måste göra nya saker, annars utvecklas man inte. Jag har utvecklats på det personliga planet. Jag var i Spanien för första gången, råkade ut för inställd konsert för första gången. Jag tror att jag utsätter mig för nya saker om inte dagligen så iallafall varje vecka.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag minns inte om vad jag hade för nyårslöfte, om jag tänker tillbaka så kan jag tänka mig att det var något i stil med att jag skulle ta hand om min kropp och knopp och det har jag absolut gjort.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja.

4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, det är märkligt hur en person kan finnas där ena stunden för att i nästa vara borta för alltid. Nu ska vi leva en hel livstid utan P, innan vi får ses igen. En livstid som kommer att våra ganska många skratt fattigare.

5. Vilka länder besökte du?
Storbritannien och Spanien. Båda var riktiga höjdpunkter!

6. Är det något du saknar år 2017 som du vill ha år 2018?
Ja, lite mer personlig utveckling. Jag har kommit så jäkla långt men nu har jag fastnat lite. Jag har bara lagt några få bitar av ett väldigt väldigt stort pussel. Luddigt? Mja, det är det nog för mig också. Lite mindre ensamhet önskar jag mig också. men jag är ganska övertygad om att det hänger ihop med min personliga utveckling. Att våga släppa in människor och inte minst att våga lita på nya människor.

7. Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas?
Jag har redan glömt datumen. Det är inte dem som är viktiga, det är upplevelserna. När jag kunde cykla till jobbet för första gången var en härlig känsla. Känslan när vi insåg att Gagas konserter skulle bli inställda kommer jag nog aldrig att glömma. Barcelonaresan var årets höjdpunkt och jag är så glad att vi valde att åka trots att det inte alls blev som vi hade tänkt oss och Adele på Wembley Arena var det coolaste jag har varit med om.

8. Vad var din största framgång 2017?
Varje dag är en framgång. Jag är så oerhört stolt över vem jag är och har blivit. Jag är stolt över att jag tagit ett enormt hinder och gjort något vettigt av det. Att jag lärt mig att hantera min ångest ganska bra och att jag utsätter mig för saker som jag egentligen inte vill, för att ständigt utmana mig själv. Det är min största framgång.

9. Största misstaget?
Jag vet inte om jag gjort så många misstag. Jag jobbar iallafall ganska hårt för att inte lägga sånt på minnet. Ja, det skulle väl vara den där ramen jag köpte på Ebay som kom i delar och aldrig kom upp på väggen utan hamnade i soprummet..

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, jag har varit sjuk. Jag skulle faktiskt inte vilja säga att jag är sjuk längre. Men jag vill inte heller säga att jag är frisk. Om jag har skadat mig? Ja, jag har ju haft perioder där jag slutat äta och det är väl någon form av självskadebeteénde antar jag..

11. Bästa köpet?
Det är alltid konsertertbiljetterna. Varje år. De ger så mycket mer än den där materiella lyckan som håller i sig i något dygn eller två. I februari ska vi äntligen få se Gaga, ett år efter att vi köpte biljetterna. Jag längtar!

12. Vad spenderade du mest pengar på?
.. mat? SÅ tråkigt svar men helt ärligt så är det väl så det blir när man bor själv. Bortsett från det, resor och upplevelser, precis så som det ska vara.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina kollegor gör mig väldigt ofta riktigt glad. När vi var i London var jag riktigt glad. När hela arenan skrek med i Adeles låtar var jag riktigt glad. När vi var i Barcelona. Så himla mycket små ögonblick som är som balsam för själen men som man ändå inte bär med sig.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2017:
För en gångs skull så tycker jag att det är ganska enkelt att svara på den här frågan, nedan är 13 låtar jag lyssnat väldigt mycket på 2017:
Lost on You - LP
Chained to the Rythm - Katy Perry
Aqualung - Miss Li
Million Reasons - Lady Gaga
Gravity - Jasmine Kara
John Wayne - Lady Gaga
Symphony - Zara Larsson
The Cure - Lady Gaga
Sign of TImes - Harry Styles
Malibu - Miley Cyrus
Hard Times - Paramore
Woman - Kesha
Feels - Calvin Harris feat. Pharell Williams, Katy Perry & Big Sean

Men den låt som jag lyssnat på absolut flest gånger detta år är lite otippad denna:

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, men det är väl egentligen inte så konstigt med tanke på hur fullkomligt uruselt förra året var.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Rört på mig? Nä, jag vet faktiskt inte.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
oroat mig, grubblat, tänkt. Och kanske jobbat lite mindre när jag faktiskt inte behövde jobba så mycket. Något jag faktiskt blivit mycket bättre på nu i slutet på året.

18. Hur tillbringade du julen?
först hos pappa och sen hos mamma. Som vanligt

19. Blev du kär under 2017?
Nej.

20. Hur många one night stands?
Fortfarande lika ointressant fråga som alla andra år.

21. Favoritprogram på TV?
Bonusfamiljen (SVT), Orphan Black (Netflix), Orange is the new black (Netflix) Grey's Anatomy (ABC), Allt för Sverige (SVT), Gilmore Girls (Netflix), Bornebush i TV-fabriken (SVT), Downtown Abbey (Netflix), Modern Family (ABC), The Fosters (Viaplay/Freeform), Vänner (Netflix).

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, jag hatar inte.

23. Bästa boken du läste i år?
Jag skäms verkligen över att skriva detta, men jag har inte läst en enda bok i år. Måste bli ändring på detta.

24. Största musikaliska upptäckten?
Miss Li. Hennes senaste platta är så himla bra.

25. Något du önskade dig och fick?
Jag blev av med klumpen i bröstet och det svarta molnet över huvudet. Även om ångesten är en ständig kompanjon så är det ändå fler dagar på en vecka som jag mår bra än dåligt. Jag kunde inte önska mig mycket mer.

26. Något du önskade dig men inte fick?
absolut, men det kan man ju inte fokusera på.

27. Årets bästa film?
Hmm, vad har jag sett för filmer? Solsidan var nog bäst.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Jag minns att mina kollegor sjöng för mig när jag kom, något sent, till vårt veckomöte. Jag jobbade med andra ord. :)

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, absolut. Så himla mycket saker. Men det kan man ju inte fokusera på.

30. Vad fick dig att må bra?
min familj, mina vänner och mina kollegor.

31. Vilken kändis var du mest sugen på? 31. Vilka konserter var du på?
Den här frågan är så dum så jag gjorde om den till något jag är intresserad av att svara på.

Miss Li, Grönan
Adele, Wembley Arena

.. och det var allt tror jag? Gaga flyttade ju sina konserter.

32. Vem saknade du?
Jag saknade mina vänner som bor långt ifrån och stundvis också mig själv.

33. De bästa nya människorna du träffade?
Har inte träffat några nya människor. Förutom en och annan kollega..

Likes

Comments

Texter

Det rör sig folk överallt. Mycket folk strömmar genom dörrarna. De är glada och ljudvolymen är hög. Jag ser varenda människa. Jag ser varenda liten rörelse. Jag ser ingenting. Jag hör allt de säger. Jag hör ingenting. Strömmen av människor tar aldrig slut. Ljudvolymen blir högre. Det blir suddigt i periferin. Adrenalinet börjar pumpa runt i kroppen. Jag känner hur det börjar sticka i ansiktet. Rummet börjar snurra och vobbla lite. ”Värst vad du ser sammanbiten ut” säger någon. ”Ja, jag har fullt upp med att överleva” tänker jag men jag det svarar jag inte. Jag börjar känna tårarna bränna innanför ögonlocket. Hela min kropp gör sig redo att fly. Den vill fly. Långt ifrån faran. Adrenalinet gör att hela min kropp börjar vibrera. Nu börjar jag andas hastigt. Jag inser att jag måste ta mig bort från platsen. Jag går därifrån. Fort. ”Sara, är du okej?” ropar hon som alltid ser. Jag vänder mig om hastigt och skakar på huvudet. Fortsätter gå. Innan jag hinner reagera är hon ikapp. Hon har lagt handen på min rygg. Pratar om annat. Vilseleder mina tankar. Tacksamhet.

Jag fick panikångest idag. Jag är inte en starkare människa än såhär. Jag är svag. Jag kan inte ens hantera stora massor av människor på mitt arbete. Jag har inte haft panikångest på över ett halvår. Nu kom den. Jag är en misslyckad människa.

.. så tänker ena hjärnhalvan just nu. Den andra, mer förståndiga, sidan vet att det inte är sant. Ja, jag fick någon mild form av panikångest som jag ändå i rätt tid kunde känna att jag behövde gå ifrån för att kunna hantera. Hantera den kunde jag också göra. Jag började aldrig hyperventilera. Min omgivning började aldrig snurra i 200 km/h. Jag klarade det himla bra. Hon som alltid ser hjälpte mig och jag är så tacksam för det men hade hon inte varit där så hade jag klarat det också. Det hade tagit lite längre tid bara. Jag har inte haft panikångest på väldigt länge, vilket är en vinst. Jag blir vansinnigt besviken när den kommer bara och man får börja om. Nu är det inte ett halvår sedan. Nu är det några timmar sedan.

Likes

Comments

Texter

Igår gick jag och la mig kvart i nio.
Kvart. I. Nio. Det hade visserligen varit ännu en mycket händelserik dag i vad som visat sig bli en ovanligt händelserik vecka. Men någonstans så maler det i bakhuvudet på mig. Är detta ”normal” trötthet eller är detta en följd av min utmattning? Det är så lätt att glömma var jag var för ett år sedan. Det är lätt att glömma att jag hade varit sjukskriven, att jag jobbade 50% och eftermiddagar för att jag mådde så illa på mornarna att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Det är lätt att glömma att jag för ett år sedan hade en sån urusel självkänsla att jag egentligen aldrig trodde att det jag gjorde var ”tillräckligt bra”. Det är lätt att glömma att jag åt middag hemma hos mamma varje dag efter jobbet och sen behövde vila innan jag kunde åka hem. Det är lätt att glömma. Jag antar att det är en funktion hjärnan har för att vi överhuvudtaget ska våga göra saker. Jag är så vansinnigt stolt över de framsteg jag har gjort på så kort tid men jag är samtidigt hela tiden extremt medveten om mitt mående. Jag har lärt mig så extremt mycket om mig själv och jag så mycket fram emot att få utvecklas ännu mer. Men även om det är lätt hänt får jag aldrig glömma hur det var.

Likes

Comments

Texter

Jag har haft några omtumlande dagar. Det händer saker runt omkring mig som får mina tankar att åka upp och ner värre än den värsta berg och dalbanan. Jag kan inte hjälpa det. Jag blir ombedd att inte tänka på ”det”. Det som gör mig orolig. Som får hjärnan att vändas ut och in och vridas ur som en blöt trasa. Jag vet inte hur man inte tänker. Hur man inte känner. Jag vet inte heller hur man kontrollerar alla de olika känslorna när de dundrar mot en, alla på en gång.

Jag skriver. Mycket. Överallt. Men det räcker inte. Egentligen behöver jag nog gråta, bli av med tyngden. Men det är också lättare sagt än gjort. 

Jag sover dåligt. Mycket dåligt. Bara någon enstaka timme per natt. Funderar på att bryta den orörda förpackningen med lugnande som jag har. Har läst att de ska göra en trött.

Jag slås också av hur jag tenderar att sluta äta när det blir för mycket runt omkring. Det ör precis som att när jag inte kan kontrollera mina känslor eller det som händer runt omkring så kan jag iallafall kontrollera mitt matintag. Detta går fort och utan att jag riktigt tänker på det. Har jag utvecklat en ätstörning?

Allt som allt är det rörigt och mycket oro just nu och allt jag vill är att få lite stabilitet.

Likes

Comments

På denna dagen för ett år sedan skickade jag ett mail tidigt på morgonen till mina kollegor. Jag trodde att jag var magsjuk och sjukanmälde mig. Vad jag inte visste då var att den sjukanmälan skulle bli lång. Riktigt lång. Jag visste inte då att jag skulle gå tillbaka och börja arbeta på fulltid först i mars. Jag visste inte då att jag någon vecka senare skulle stappla in på akuten för att jag inte hade ätit på flera dagar och var i akut behov av näring. Jag visste inte då att jag skulle behöva nästan ett år av regelbundna samtal på företagshälsovården. Jag visste inte då att ångesten skulle ta över mitt liv. Jag visste inte då hur sjuk jag var och hur illa det skulle bli. Jag förstod inte då att min kropp hade kollapsat. Sagt morsning och goodbye.

Det här har varit ett viktigt år. Jag har lärt mig mycket. Om mig själv och hur min kropp fungerar. Vad jag måste göra för att fungera. Jag håller fortfarande på och läker. Det kommer ta lång tid. Jag har accepterat att jag nog aldrig kommer bli fullt återställd. Att minnet har tagit sig en törn. Att jag inte är lika stresstålig som jag har varit. Att jag lättare blir trött. Att jag behöver direkt återhämtning när jag gjort något lite extra. 

Det finns dock så mycket att vara tacksam över. Jag är tacksam över att jag haft förstående kollegor. Jag är tacksam att jag bor i ett land där man får vara sjuk och ändå kan betala hyran. Jag är tacksam över att min familj funnits för mig. Jag är tacksam över att min mamma ringde mig flera gånger om dagen för att kolla så jag hade ätit. Jag är tacksam över att jag haft en chef som tagit det på allvar. Som har spenderat åtskilliga timmar med att lyssna. Finnas där. Som skickade mig till företagshälsovården fast jag egentligen inte ville. Som tog till drastiska åtgärder för att jag skulle släppa jobbet och vila. Som är världens bästa. 

Men mest är jag stolt. Stolt över mig själv. Stolt över att jag tog mig igenom det. Stolt över att jag allra oftast är en glad, sprallig och positiv tjej. Glad att jag inte låtit ångesten ta (över) mitt liv. Stolt över att jag klarar av att äta. Stolt över att jag trotsar mina rädslor. Stolt över att jag, till slut, tog mig själv på allvar. Stolt över att jag klarat av hindren. För ett år sedan skrev jag i min dagbok att jag hade ångest. Att det var en dålig kväll.

Ikväll har jag inte ångest. Ikväll är en bra kväll. 

Likes

Comments

Pics, Upplevelser

En söndag i början på september när regnet smattrar mot fönsterrutorna känns som en perfekt tidpunkt att ta en tur bakåt i tiden. Jag letade nämligen efter en specifik bild på en av mina externa hårddiskar och kom då över i princip hela min tonårstid. Det är väldigt mycket Alcazar, väldigt mycket med min dåvarande partner i crime B och väldigt mycket sommar. Så, låt oss ta oss en tur och se vad vi kan hitta. 

Till vänster: Jag, Bonne och Lina. Det var sommaren 2009 (tror jag!) och galapremiär på en film i Stockholm. Vi var där och hade turen att träffa på 100% alcazarer vilket räckte för att vi skulle vara lyriska resten av dagen. Detta är en av mina absoluta favoritbilder på oss. Jag & B är så himla små (17!) och så lyckliga.

Till höger: Jag kommer ihåg att detta var i December, men jag minns inte år. Skulle tro 2010 med tanke på B's frisyr och mina glasögon. Alcazarerna uppträdde med någon gospelkör i Stockholm och vi var där. Kommer ihåg ytterst lite från denna dagen men bilden är ju fin!

Till vänster: B's 18 årsdag. Detta var en så himla fin dag. Det var varmt, vi var glada, det var Pride-vecka (eller skulle snart bli!), nästan hela vårt gäng var i Stockholm och B fyllde 18 år. Vi firade det på "vår" udde ute på Djurgården, där vi spenderade åtskilliga sommardagar. B fick biljetter att se Lady Gaga i Malmö med mig den födelsedagen. Tänk om jag visste då att jag sju år senare skulle se henne för sjunde, åttonde, nionde och tionde gången.


Till höger: Den här bilden är också tagen vid udden. Vi tog så himla mycket fina motsolsbilder där ute. Vet inte vid vilket tillfälle just denna är tagen, kan till och med vara samma kväll som B fyllde år. Minns inte.

Till vänster: Det är jag. På en väldigt liten suddig bild. Den är tagen utanför Globen i oktober 2009. Vi köade för biljetter till melodifestivalen och det var minst sagt ett äventyr. Vi sov i skift, jag sov där en natt, några av mina vänner sov två nätter. Det var kallt men också väldigt roligt. Bilden är en referens till Lena Philipsson.

Till höger: Från Lena + Orup. Är fortfarande omåttligt nöjd med den här bilden med tanke på att den är tagen med en sketen digitalkamera typ 2007.

TIll vänster: Jag & B. Det är från Pride 2009, samma kväll som schlagerkvällen var. Så himla små.


TIll höger: Detta är jag ganska säker är från Bingolotto. Ja, vi åkte och gick på bingolotto för att se dem. Vi var verkligen överallt. Men jag är så himla glad för våra alca-years för de var så vansinnigt roliga. Året? Hmm.. 2010 skulle jag tro.

Båda bilderna är på mig, J och A. Den högra är från Matfestivalen i Skövde 2010, Alcazar uppträdde. Den högra är från Lotta på Liseberg, jag tror att detta är samma sommar som de "la av". 2011. Himla fina bilder!

Båda bilderna är från samma dag som den högra ovanför. Lotta på liseberg, sommaren 2011. Vi är 19 år här. Det var en fantastisk sommar på så många vis. Också vår "sista" sommar. Alcazar hade gått ut med att de skulle ta en paus, detta var första gången vi skulle se dem efter att det hade kommit ut. Därav skylten. Den högra bilden stämmer ganska bra överens med våra personligheter på den tiden.

Även detta är från den kvällen, och av alla gruppbilderna som vi fem tog genom åren så är detta min favorit. Jag tycker den här bilden är så fin på så många sätt. Åh, vad vi tyckte om varandra!

Till vänster: Lotta på Liseberg, 2010.
Till höger: Jag, på centralstationen i Stockholm. Melodifestivalen 2011. Jag borde antagligen ha varit i skolan men fy tusan vilken rolig melloturné vi gjorde 2011.

Bild till vänster: Den här bilden är 10 år gammal. Den är tagen i september 2007, det var nypremiär på Lena+Orup och vi var såklart där. Thilda, B och jag. Jag och B är 15 år gamla här. 15!

Bild till höger: I några år drev jag och vännerna på bilden en blogg om melodifestivalen. Schlagerzoot kallades vi, vi var jäkligt duktiga och det gick bra. Detta är en fantastisk bild på oss som fångat våra personligheter bra. Tagen under melodifestivalen i Linköping 2011.

TIll vänster: Oj, oj, oj. Detta är en story i sig. Den är tagen sommaren 2008 tror jag. Tror att det var mellan nian och gymnasiet. Kan eventuellt varit sommaren 2007. Är faktiskt inte helt säker. Vi hade iallafall en liten meet-up, ett gäng Lena Philipsson fans och umgicks. Efter några timmar var vi ett litet tappert gäng kvar. Då kommer en båt och kör in på bryggan vi sitter på och frågar om vi ville åka med. Vad gör vi då? Jo, vi tackar ja. Galningar som vi var. Visade sig att ingen av gubbarna på båten fick köra den egentligen. Men det var ett äventyr. Ganska säker på att jag är 16 år bilden och att La Linda har redigerat den.

Till höger: Linda, jag och Thilda på Rondo i Göteborg, januari 2008. Ännu en nypremiär på Lena+Orup, denna gång på Rondo i Göteborg. Jag är så liten här men bilden är verkligen härlig. Det var en så rolig helg i Göteborg som vi skrattade åt låååångt senare.

Till vänster: Melodifestivalens efterfest efter finalen i Globen 2011. En galet rolig fest.

Till höger: Jag och J i Grebbestad. En av de finaste dagarna. Någonsin faktiskt.

Till vänster: Det är få bilder jag kommer ihåg att de har tagits så tydligt som denna. Den är tagen 7 februari 2009, det var min 17'e födelsedag och första deltävlingen i melodifestivalen det året. Alcazar tävlade med Stay the night och gick direkt till final. Jag minns det så väl för vi var så vansinnigt lyckliga. Bilden är tagen utanför artisthotellet före eller efter att vi har gruppkramats.

Till höger: Hur härlig är inte denna bilden? Notera att jag och B har färgmatchat våra outfits. Vi är 17 år gamla, det är pride och vi är på mälarpaviljongen i Stockholm för att se Alcazar köra unplugged för andra året i rad. Vi fick vara kvar på nåder om vi lovade att gå så fort det var slut.

Till vänster: Melodifestivalen i Linköping 2011. Det finns så mycket historier kring den helgen. Det var så vansinnigt kallt, varenda en av oss blev sjuka efteråt men vi hade så himla roligt. Detta är taget strax efter att vi ankommit till Linköping. Vi blev intervjuade av Corren nästan direkt. VI hade en tendens att synas och höras.

Till höger: Detta är nog från nypremiären från Rondo 2008. Joråsatte. Vad säger man?

Avslutar med en bild på det gäng jag umgicks med. Ett gäng som innehåller så fina människor och som jag haft så fantastiskt roligt med. Bilden är från Pride 2010 eller 2011, osäker på året.


Så, detta är bara ett axplock av alla bilder. Tycker det är roligt att titta tillbaka ibland. Jag är väldigt stolt över dessa år och alla upptåg vi gjorde. Man kan dock konstatera tre saker.

1. Det är väldigt länge sedan och ett helt annat liv. Jag är väldigt glad för dessa år, som sagt, men hade svårt att fullt identifiera mig med personen på bilderna.

2. Jag har gjort extremt mycket saker.

3. Jag borde överväga att färga mitt hår rött igen.

Likes

Comments

När jag gick i tredje klass mådde jag inte så bra. Jag var inte ett så lätt barn. Faktum är att det främsta jag minns från tredje klass är att jag spenderade den inlåst på en toalett. Vi var två klasser som slogs ihop till en och det tillkom även ytterligare några elever som inte hade gått i någon av klasserna förut. En av dessa retade mig. Varje dag. Jag kunde inte hantera det. Det värsta var dock inte pojken som retade mig. Det värsta var läraren. Vi hade en lärare som valde mig som sin hackkyckling. Som hakade på pojken som mobbade mig. Som sa saker i klassrummet om mig som fick hela klassen att skratta. Jag hade en lärare som mobbade en nioåring.

Vi fick en ny lärare på vårterminen i fyran. En fantastisk, snäll, omtänksam lärare. Pojken slutade också i klassen. Allt blev bra. Läraren som hade mobbat mig började jobba på andra skolor Innan hen flyttade utomlands.

För något år sedan när jag jobbade i växeln så ringde en dag en lärare och behövde lite hjälp. Jag frågade efter personens namn och det var Den läraren. Hen var tillbaka i Sverige. I min stad. I samma sekund som hen sa sitt namn la min kropp av för några sekunder. Alla funktioner stannade. Det blev svart framför ögonen, jag hörde inte längre vad hen sa och jag började skaka. Det hade gått över femton år sedan hen var min lärare men min kropp reagerade med panik.

Därefter har jag vid några enstaka tillfällen sett den här personen ute på stan, staden jag bor i är ändå förhållandevis liten. Varje gång får jag en klump i magen och mitt huvud börjar leta flyktvägar. Senast idag såg jag personen på ICA och jag glömde helt bort vilka varor det var jag skulle handla. Det enda min hjärna ville var att fly.

Det har gått väldigt många år men den här personen, som skulle vara tryggheten i mitt liv när jag var nio år, har ärrat mig.

Likes

Comments

Är det inte lite intressant detta med fasader. Det där ytliga som vi visar utåt. De härliga bilderna vi lägger ut i våra sociala medier. De klyschiga texterna vi skriver i våra statusuppdateringar om hur lyckliga vi är. Fasaden, som omgivningen sen ser och bildar sig en egen bild på.

Jag har växt upp med de här fasaderna. De vackra bilderna med vänner som skrattar och är glada. Bilder från konserter, resor och ungdomsår. Jag var en del av det.

Är det något jag har lärt mig sedan jag blev sjuk i höstas så är det att bilderna ofta speglar verkligheten. Men bara en sån liten, liten bild av den. Vi kan inte dra förutfattade slutsatser utifrån vad våra vänner lägger ut i sociala medier. Det är då det blir farligt.

I mina sociala flöden svämmar det just nu över av bilder och texter från min Londonresa och främst konserten med Adele. Allt jag har skrivit är sant. Jag har haft det underbart och jag är så stolt över mig själv.

Men ingenstans kan man läsa att jag natten innan vi skulle resa låg i min säng och skakade av nervositet och ångest, att jag under flera timmars tid spydde upp precis allt innehåll som fanns i min mage, att jag ringde 1177 och satt 15 minuter i kö bara för att få höra någon säga att det kommer bli bra, att jag klockan 2 på natten satt ute på min balkong och huttrade för att det var det enda stället jag inte mådde illa på eller att jag när flyget lyfte 06.25 på morgonen inte hade sovit en blund på hela natten och att min mage var helt tom på innehåll.

Ingenstans kan man läsa in det. Men det är också verklighet. Men jag åkte, jag fick så småningom envist i mig lite mat och till slut ordnade det upp sig. Det gör min resa än mer speciell. För jag är så jäkla stark. Det krävs så vansinnigt mycket för att trotsa ångesten men jag lyckades. Jag vill hylla mig själv och alla andra som trotsar ångesten. Som envist ger sig tusan på att det ska gå. Som GÖR fast hela ens person spjärnar emot. Vi ska hyllas. För vi är så vansinnigt starka. Det borde vi ”gilla” Istället för fasaden.

Vi får aldrig glömma att alla har sin skit och att det rymmer sig en hel historia bakom varje fasad.

Likes

Comments

När jag var yngre, fram till ungefär 15 års åldern, spenderade jag midsommar med min pappa. Det var årets höjdpunkt. Vi var alltid ute hos några vänner och vi var ett stort gäng med barn i blandade åldrar. Samma sak samma år, sillunch ute, om det inte regnade såklart, kanske några lekar. När vi var riktigt små var dans runt stången obligatoriskt, den föll så småningom bort. Kanske någon promenad, klappa på hästarna. Annars så åt vi mest och umgicks uppe på loftet till ladan. Det var gemytligt och idylliskt. Detta upphörde tyvärr och efter det så har jag bara firat "ordentlig" midsommar en gång. Förra året minns jag att jag gick en promenad genom samhället där jag är uppväxt och kände lukten av tändvätska ligga som en tät dimma över samhället samtidigt som jag hörde skratten från uteplatserna. Jag har inga vänner som bjuder in mig på saker och det är helt okej, jag säger inget annat. Jag är inte heller typen av människa som bjuder in mig själv, det skulle aldrig falla mig in.

Grejen är ju att jag vet hur midsommar kan vara. Jag vill ha idylliska kvällar med vänner, god mat och skratt. Som när jag var yngre.

Midsommarafton är den dagen på året då jag känner mig som mest ensam och därför tycker jag inte om den.

Likes

Comments